Sand

man kan aldrig fly från det man tänker på mest. bevis, över sommaren där jag inte ens kunde åka ner utan att de frågar var du är. Jag log falskt och sa ja jag är här själv. Det första jag gör var dessutom att hitta left over från flyget och minns att jag tänkte "vad är det här, jag har aldrig tagit något plan ner till kroatien?!" ja, inte förrän då insåg jag att jag förträngt att sist jag var där, var jag där inte själv. Familjen och släktingar förväntar sig att man aldrig mer kommer själv.
Man kommer hem och man jobbar o jobbar, har någon runt sig hela tiden så man slipper tänka. Så sitter man på sin balkong då din bror går förbi precis när jag nämt ditt namn. jag nämner ditt namn hela tiden. Så okej, inte hem här eller där kan jag fly.
Är i Gbg och inser när jag är framme att shit jag ska sova på hotellet vi tittat på, tro det eller ej samma jävla rum dessutom. Men det blev ingen Gbg tillsammans utan jag var där och låg och tänkte och tänkte sedan "somnade" jag till bröloppsfotografen. Jag hann aldrig beställa den resan. Om jag bara visste då hade jag inte satt jobbet före.
Jobbet ska jag inte snacka om heller va? vänner till dig, släkt. allt.

Imorgon ska jag upp tidigt igen, inte för att hinna iväg till tåget igen, eller till öppning. Jag ska tillbaka och det känns konstigt. Jag kommer inte ha något liv, men i all stress kanske jag missar allt det där som påminner.
och De såg dig, du såg dom med.. jag hatade malmöfestivalen för det. chansen fanns att jag kunde falla ner död på två sekunder.

imorgon blir en sån dag som allt känns sjukt konstigt. dessutom är jag rädd att det hänt något med en arbetskollega som inte dykt upp eller som jag fått svar från. Dras jag till att vara kring olycksfåglar? Kan nämna att det finns en del.

nu.. sova? nej jag kan inte, så tidig morgon blir en koma morgon, igen.