Sand

Om någon läser detta och inte förstår så kan jag bara säga att det är inte till för att förstå jag behöver rensa huvudet från allt som gör den messed up. Jag gör det här för jag vill inte älta mer.. Fan jag saknar mig själv, gamla glada sandra..

Allt som händer i livet ska man ta lärdom, på så sätt ska vi lära av våra misstag. Att ångra sig och be om förlåtelse kan inte ställa allt till rätta och nyckeln till att lösa problemet är att kunna förlåta sig själv. Allt jag gör, vill jag göra till hundra procent nu, vilket resulterar till att jag gör det för alla andra förutom mig själv. Problemet är inte det, utan att om jag gör det som är bäst för mig själv sårar jag ingen annan än mig själv på vägen. Det svider att sanningen är så för någonstans i mig önskar jag att du brydde dig i alla fall lite. Inte bry sig som man bryr sig om alla andra, för jag kan säga jag har känner sympati för så många människor som inte står mig särskilt nära. När det gäller dom som står mig närmst kan jag gå genom eld och vatten för, detta hade jag gjort även om de vänt mig ryggen. Så ja jag vet, jag vet inte bara för att alla påpekar det, utan jag vet innerst inne att allt jag gör kommer i slutändan betyda jack shit för dig.
Det värsta är att jag känner mig sååå svag, för många hade inte varit där jag är nu. Man går när det blir för mycket, eller så är man budala som jag o stannar. Tänker hela tiden att nej nu fan, ma nemam snage za kraj. Så jag sitter och tänker ofta att jaha men det är väl lika bra och bara avsluta alla meningslösa relationer till folk som ändå om ett par år inte kommer vara där för en, och inte kommer betyda särskilt mycket, om ens nått.
Då kommer min side effect från allt som hänt förr och det är tanken om att det gör så jävla ont att lära känna någon när det sedan bara blir en mängd minnen, minnen som gör ont att tänka tillbaka till just för att man önskar att man kunde ha det man en gång hade. Jag vet hur jag kommer tänka tillbaka på det här.. Du gav mig aldrig chansen att vara mig själv... Du kommer aldrig se det som andra ser, du kommer aldrig inse att jag ställt upp och om jag inte får chansen och visa vem jag är kommer du aldrig få veta vad jag hade gjort heller.
Tänker på den gången vi bara låg och prata, skrattade och allt och du berättade så mycket - både bra och dåligt, jag kände att fan det här är bra ändå.. Även om jag sedan satt o kedjerökte på balkongen och ringde till madde som satt i Tyskland för att berätta det dumma du delat med dig av. Och det fanns fler stunder, men de stunderna känns nu i efterhand som att det hände för att du har saknad för något annat.. någon annan.

Vill alla veta varför jag inte har facebook? HELL NO, det är redan något fel på mig för se förr var jag alltid, ALLTID glad. Se på mig nu.. Kan ju säga efter idag, kommer jag fortfarande inte skaffa det med tanke på att ja små saker gör ont, närmre bestämt svider lite. Hade inte brytt mig om du skrev detsamma till mig, men jag får inte ens den responsen tillbaka.
Jag önskar jag kunde glömma ditt namn, din existens. Jag kan inte förstå hur min syn på allt förändrats efter en viss idioti du kräkt ur dig.. överallt finns vårt ursprung, allt för många flyttade hit och min familj var en av dom. Säg att jag är mindre som er och jag instämmer, men det är inte hela sanningen. Det berör mig för att det byggs en mur med olikheter när vi egentligen är så lika. Ena sidan av mig själv vill bara skrika okej dra åt helvete vi är olika och jag är inte som du, kommer aldrig att vara.. Den andra sidan talar om för en att mitt ursprung behöver inte ifrågasättas för min kultur är som den i Istra, Kroatien men influerad av Sverige. Vad spelar det för roll.
Att ens behöva tänka så? För inte ofta har jag titta på folk och tänkt "jag hör nog inte hemma här", tillskillnad från nu.. Ah efter allt gör det mest ont att veta att jag är som vem som helst.

Sen förbannade jävla lösögonfransar, kan inget bli rätt? Nästan så man gråter mer nu när dom är på för de gör så att tårar fastnar istället för att rinna iväg, AH!

da po dobru pamtis me