Pursuit of happiness
åh, alla har vi bra dagar och så kommer dessa sämre dagarna...
tankar som knäcker,
Tänk om man ändå hade lite mer självdisciplin, jag skulle äta rätt (och inte som de senaste dagarna då man glömt middag och käkat endast en macka till frukost.) tränade lite oftare och hårdare, fixa ett FASTjobb, allting rasar känns det som, vart ska man ta vägen? vad vill man utbilda sig till? följefråga, vad fan ska man syssla med dag ut och dag in i nästan hela sitt liv. För tillfället glider man omkring, inte så kul som alla tror. Eller jo visst har vi kul, men när man sedan kommer hem om kvällarna börjar ångest krypa fram och man har ingenstans att ta vägen.
Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, har fyra jävla jobb och nästan inga tider. Ville börja plugga men NEJ, jag springer ett maraton där tiden slår ut mig hela tiden. Ett år fritt från skolan är lagom vilket innebär att jag såfall nu hade suttit och pluggat istället för att ligga i sängen och har ett nervöst sammanbrott över att jag inte är studerande.
Man vågar inte sätta upp mål för om man misslyckas bär man allt fler stenar på axlarna. HJÄLP.
Ett halvår har jag på mig, detta halvåret skulle man tjänat in pengar, men med mina jobb så... Ett halvår och jag måste lista ut vad jag ska syssla med hela mitt liv.
Detta halvåret kanske jag ska dedikera till mig själv, träna och meditera? Fixa fittkörkortet som jag skjutit ifrån mig hela tiden, och för vad? För pissjobb som bara ger en pengar så man klarar sig månaden ut! Inga undanlagda pengar, inte ett smack. Ska jag bo kvar här tills jag blir 30? Om man ändå visste var man kunde vända sig för att få svar.
Jag hade kunnat åka till Norge ett halvår om jag fått jobb, men då hade jag skjutit ifrån mig körkortet som jag inte vill ta samtidigt som jag studerar.
Ångest över arbetstiderna. Förut kunde man slockna vid 12 och vara uppe vid 7, nu lägger jag mig allt för sent och går upp då alla med normala arbetstider har lunch, sover för många timmar vilket bara gör mig tröttare.
Livet leker med mig, man försöker fly från saker och ting men på ett ögonblick så står de framför näsan på dig igen. Vi kan nog aldrig fly från vårt förflutna och just nu i denna stund ser jag inte vad framtiden kan ge.
Jag har inte gett upp, jag älskar egentligen livet, har så fina människor runt om mig och de vet hur mycket jag älskar dom, men det kommer sådana här kvällar då jag eller ja vi alla inte vet var vi ska ta vägen.
ber så mycket om ursäkt för att jag känner såhär, önskar jag var lite starkare. tonight is just not a good night..
tankar som knäcker,
Tänk om man ändå hade lite mer självdisciplin, jag skulle äta rätt (och inte som de senaste dagarna då man glömt middag och käkat endast en macka till frukost.) tränade lite oftare och hårdare, fixa ett FASTjobb, allting rasar känns det som, vart ska man ta vägen? vad vill man utbilda sig till? följefråga, vad fan ska man syssla med dag ut och dag in i nästan hela sitt liv. För tillfället glider man omkring, inte så kul som alla tror. Eller jo visst har vi kul, men när man sedan kommer hem om kvällarna börjar ångest krypa fram och man har ingenstans att ta vägen.
Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, har fyra jävla jobb och nästan inga tider. Ville börja plugga men NEJ, jag springer ett maraton där tiden slår ut mig hela tiden. Ett år fritt från skolan är lagom vilket innebär att jag såfall nu hade suttit och pluggat istället för att ligga i sängen och har ett nervöst sammanbrott över att jag inte är studerande.
Man vågar inte sätta upp mål för om man misslyckas bär man allt fler stenar på axlarna. HJÄLP.
Ett halvår har jag på mig, detta halvåret skulle man tjänat in pengar, men med mina jobb så... Ett halvår och jag måste lista ut vad jag ska syssla med hela mitt liv.
Detta halvåret kanske jag ska dedikera till mig själv, träna och meditera? Fixa fittkörkortet som jag skjutit ifrån mig hela tiden, och för vad? För pissjobb som bara ger en pengar så man klarar sig månaden ut! Inga undanlagda pengar, inte ett smack. Ska jag bo kvar här tills jag blir 30? Om man ändå visste var man kunde vända sig för att få svar.
Jag hade kunnat åka till Norge ett halvår om jag fått jobb, men då hade jag skjutit ifrån mig körkortet som jag inte vill ta samtidigt som jag studerar.
Ångest över arbetstiderna. Förut kunde man slockna vid 12 och vara uppe vid 7, nu lägger jag mig allt för sent och går upp då alla med normala arbetstider har lunch, sover för många timmar vilket bara gör mig tröttare.
Livet leker med mig, man försöker fly från saker och ting men på ett ögonblick så står de framför näsan på dig igen. Vi kan nog aldrig fly från vårt förflutna och just nu i denna stund ser jag inte vad framtiden kan ge.
Jag har inte gett upp, jag älskar egentligen livet, har så fina människor runt om mig och de vet hur mycket jag älskar dom, men det kommer sådana här kvällar då jag eller ja vi alla inte vet var vi ska ta vägen.
ber så mycket om ursäkt för att jag känner såhär, önskar jag var lite starkare. tonight is just not a good night..
Kommentarer
Trackback
